(21 August 1752 - 18 November 1795) was an Italian painter of the late Baroque. Cavallucci was born in Sermoneta in the Lazio. His artistic talents were recognized in an early stage by Francesco Caetani, Duke of Sermoneta in 1738-1810. In 1765, he brought the 13 year old Cavallucci to Rome, where he became a pupil of Stefano Pozzi and three years later of Gaetano Lapis. He also studied drawing at the Accademia di San Luca (c. 1769-1771). His earliest work dates from the mid-1760s. It is a tempera frieze in the Casa Cavallucci in Sermoneta. His first portrait was of his benefactor Duke Francesco Caetani. This portrait is only preserved as an engraving in 1772 by Pietro Leone Bombelli (1737-1809). His first major commission was the decoration of five audience chambers in the Caetani Palace in Rome in 1776. He painted mythological scenes and allegories appropriate for each room. In the early 1780s he painted mostly portraits, such as those of Francesco Caetani and Teresa Corsini, Duchess of Sermoneta. The Origin of Music (1786) is probably the most important painting of his mid-career. It was based on the illustrations in the book Iconologia (1593) from Cesare Ripa. The commissions kept coming under his new patron, Cardinal Romualdo Braschi-Onesti (1753-1817), nephew of the pope Pius VI. He has painted the portraits of his new benefactor and of the pope in 1788. He was inducted into the Accademia di San Luca in 1786, Academy of Arcadia in 1788, and the Congregazione dei Virtuosi al Pantheon in 1788. He is said to have painted St Benedict Joseph Labre while the saint was in ecstasy, or (as is perhaps more plausible), having seen the saint in ecstasy, to have brought him to his studio and painted his portrait there. In later years he worked for Cardinal Francesco Saverio Zelada, decorating his titular church San Martino ai Monti in Rome. Cavallucci died in Rome in 1795. He was influenced by Pompeo Batoni and Anton Raphael Mengs. There is in his art some of the northern European feeling that had made its way into Rome at the end of the eighteenth century. The Portuguese painter Domingos Sequeira was one of his pupils.   Related Paintings of Antonio Cavallucci :. | Still life floral, all kinds of reality flowers oil painting 33 | Landschaft mit Obelisk | Academy by Lamplight | ) Infant Christ Offering a Drink of Water to St John | The Little Blue Girl |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
James Holworthy
(d. 1841) was a British watercolour artist. Some of Holworthy's art can be seen in the Tate Gallery. Holworthy exhibited at the Royal Academy in 1803 and 1804. In the latter year he was one of the foundation members of the Society of Painters in Water-colours, now known as the Royal Watercolour Society,and he contributed constantly to their exhibitions till 1813. His subjects being drawn from Wales, the Lake district, and Yorkshire. He practised in London till 1822. In 1900, there were two drawings by him at the South Kensington Museum. In 1821, Holworthy was living in Barton in the Beans, Leicestershire. In either 1821[2] or 1824 he married Anne Wright,[3] a niece of John Wright in Derby, and retired to the Brookfield estate, near Hathersage in Derbyshire, which he had purchased. He died in London in 1841
William Turner of Oxford
British, 1789-1862 He probably received his earliest training from William Delamotte, in Oxford. In 1804 he went to London and became a pupil of John Varley, possibly being formally apprenticed. He first exhibited at the Royal Academy in 1807; in January 1808 he was elected an associate of the Society of Painters in Water-Colours, and in November of that year became its youngest full member. He exhibited there annually from 1808 until his death, sending 455 works in all. His passionate, technically complex youthful work was highly acclaimed, yet its promise remained unfulfilled; around 1811 he returned to Oxfordshire and soon established himself as a drawing-master in Oxford.